Idag, den 8:e december, är det exakt ett år sedan Mari dog kl. 13.15 på palliativa avdelningen vid sjukhuset i vår hemort. Efter en otroligt intensiv arbetsdag med väldigt lite utrymme att tänka annat än jobb, sitter jag just nu och känner hur allting kommer över mig. Det är skönt och sorgligt på samma gång. Det första året utan Mari är avklarat och jag och resten av familjen har klarat av det. Saknaden finns där hela tiden, men livet börjar samtidigt ljusna.
Snart har det gått 4 månader sedan arbetet med att teckna ned vår historia påbörjades. Det har varit ett projekt med syftet att för egen del tvinga mig att tänka igenom och försöka minnas så mycket som möjligt, som ett stöd i bearbetningen av sorgen. Det har också funnits en tanke att dela med mig av vår historia till dem som hittar hit till bloggen, antagligen för att de söker efter information om cancer eller hur det är att vara anhörig. Samtidigt har det varit mitt sätt att motivera mig att skriva ned min bild Maris sjukdom och alltför tidiga bortgång, för att det inte skall falla i glömska. Bloggen skall tryckas i bokform för att sparas till barnen. En dag kommer barnen att vilja veta, och då finns i alla fall en start. Genom Maris sjukdom och död har jag också lärt mig att ingenting är givet: vi kan alla dö precis när som helst. Skulle det hända mig finns nu en pusselbit i det som en gång var Mari, och som fortfarande är Mari i form av minnen hos många människor.
Kanske kommer även jag att läsa inläggen och kommentarerna för att minnas den här tiden, och för att söka efter detaljer som i framtiden suddats ut ur minnet. Den som lever får se heter det i ett välkänt talesätt. Jag hoppas vara en av dem.
Idag är jag också aningen kluven. Arbetet med bloggen har givit mycket tillbaka, genom bearbetning av minnen, letande bland fotografier och inte minst genom att några av Er läsare kommenterat här på bloggen. Många av kommentarerna har varit stärkande i min uppfattning av det här har varit meningsfullt, inte bara för mig, utan också för andra. Samtidigt har andra intressen tvingats stå tillbaka. Under den här tiden har jag inte läst böcker och knappt sett en film, båda stora intressen hos mig. Tiden har räckt till barnen, jobbet, en del fysisk träning och såklart släkt och vänner. Det senare i mindre omfattning än vanligt, och mer sällan än jag egentligen önskar. Därför känns det idag som jag både förlorar något värdefullt och vinner tillbaka annat, som saknats en tid. Det är däri kluvenheten består.
Jag är också glad att Du M fick mig att börja blogga. Tack.
Allting har sin tid. Efter detta inlägg blir det inte fler. Jag kommer sannolikt läsa och replikera på eventuella kommentarer, men sedan ägna mig åt böcker och film istället... Om någon vill komma i kontakt med mig, exempelvis som anhörig i en liknande situation, finns min mailadress här intill. Jag vill också passa på att skicka lite cyberstyrka till Dig och Er som behöver det, för jag vet att några läsare här har liknande eller andra svåra situationer att kämpa med. Våga tro att varje dag är värdefull och sluta aldrig drömma.
Bilden här ovan har redan förekommit här i bloggen i oktober. Den visar Mari på stranden i Pisticci, Marina di Pisticci, i mitten av Mars 2009. Det är inte särskilt länge sedan, men ändå var allt annorlunda då. Hon levde, vi blickade framåt, hoppades. Bilden får symbolisera Mari på väg bort från mig och alla andra som brydde sig om henne, samtidigt som den är en del av arvet och minnena efter henne. Minnen som kommer leva länge länge än. Mari, jag kommer aldrig att glömma dig. Aldrig.
Tack för mig. Tack ni som har läst. Historien är nedtecknad, och härmed slutar bloggen.
T.
Nu på onsdag har ett helt år passerat sedan Mari dog på den palliativa enheten här i stan. Du som läst här på bloggen vet att jag nyligen skrev om just den dagen, och nu närmar sig den första årsdagen. Kommer just den dagen att vara extra svår att ta sig igenom? Nej, jag tror inte det. Inte för mig. Bara genom att skriva inläggen här har jag för min egen del bearbetat det som har hänt, återupplevt, hittat minnen jag trodde var borta och ofta blivit antingen nedstämd eller ledsen under tiden. Efter varje utbrott av sorg är det som om jag läker ihop lite, eller åtminstone blir bättre på att förhålla mig till allt som har hänt.
Ikväll har jag tittat på bilder från sommaren och hösten 2008. Det var den sommar som Mari hade stora problem med smärtor och infektioner i magen utan att vi förstod varför. Det var också den sommaren hon var höggravid med lillebror. Förutom vår oro kring hennes situation och perioderna av trötthet och smärta så var det också en bra sommar. Vi var lyckliga över att graviditeten verkade helt normal sett till alla värden. Vi tillbringade en vecka på Gotland med några nära vänner, hade fint väder och en kväll pick-nick i gyllengul kvällssol vid Hoburgen. När jag tittar på bilderna på Mari här ovan kan jag se att hon är bekymrad, och jag har många bilder från den här sommaren med samma uttryck.
Ikväll har tårarna återvänt, efter några dagars frånvaro. Det är svårt att ta in att hon inte längre finns. På ett sätt har jag accepterat det och in någon mån också gått vidare, valt att blicka framåt mot ett nytt liv med nya förutsättningar. Det kommer bli ett bra liv. Ändå så svårt att förstå när jag ser alla bilder på henne, när jag besöker graven och när jag inser att jag har tusentals minnen som fyller mitt medvetande. Jag har minnen från alla delar av vår 19-åriga relation. Bra och mindre bra minnen, men de flesta är fyllda av skratt, absurd humor, resor, vänner. Vi hade ett i mina ögon rikt liv tillsammans. Inte när det gäller pengar, för de vi hade satte vi sprätt på. Livet som vi levde var däremot väldigt rikt på upplevelser och relationer och kärlek och för mig finns inget värdefullare. Idag känns livet fortfarande lite tomt, men jag fyller det med nya möjligheter och känslorna börjar återvända i mer normala former. Länge har de varit ihoptryckta, topparna och dalarna, som vore de komprimerade i ett smalare spektrum än vanligt. Hela spektrat har förutom att det varit mindre varierat också blivit förskjutet nedåt, med en gråare ton än tidigare.
Nu tror jag mig närma mig en dag när känslorna dras isär igen, och framförallt når högre toppar. Det skall bli ett bra liv. Det kommer att bli ett bra liv. Men det blir ett helt annat liv, även om jag får behålla mitt pass och körkort trots en delvis hy identitet. För så tror jag det är: man blir en annan efter en erfarenhet som denna. Andra ser det inte. Men jag vet.
Som kontrast till vinterbilden hittade jag denna, tagen den 13 mars 2009 utanför Pisticci i Baslilicata, Syditalien. Vyn är mot väster, med de fortfarande snöklädda bergen i nationalparken Il Pollino i bakgrunden. Det var 17 grader varmt och våren hade kommit.
Måste erkänna att det här lockar mer än minus 10 grader, men båda har sina fördelar :-). Bilden togs under en resa tillsammans med Mari, mitt emellan två cellgiftsbehandlingar.
En gnistrande vacker vinterdag idag. Minus 10 grader. Bilden togs alldeles nyss, strax efter kl 13.
Hela det år som gått har självklart präglats av hela familjens pågående sorgearbete. Vi pratar om Mari varje dag i olika utsträckning. Min yngsta dotter visar mycket känslor och saknar Mari oerhört, vilket ofta framkommer när hon gör sig illa eller inte får sin vilja igenom. Äldsta dottern har inte visat lika mycket känslor, men det är tydligt att även hon sörjer och saknar sin mamma. I hennes fall tycker jag mig se att hon är något nedstämd mest hela tiden och att sorgen i hennes fall "tar mer tid".
Yngsta dottern som är fem år men väldigt mogen för sin ålder sade två intressanta saker idag efter att hon gjort sig lite illa och var ledsen: hon sade snyftande att hon saknar sin mamma och när jag frågade henne vad hon tänker på när hon tänker på mamma så sade hon "Mamma var den bästa av alla". Och så är det antagligen, för en flicka i hennes ålder finns inget mer värdefullt än mamma. Och hon är inte här längre.
Hon säger ibland att hon helst hade velat att det var Mari som hade klarat sig, och konstigt nog känns det oftast ganska okej. Att hon tänker så är inte konstigt alls, men självklart känns det ibland lite tufft att höra det. Ofta säger hon "pappa, du är bäst", eller "jag vill aldrig ha någon annan pappa", vilket ju till stor del väger upp det faktum att jag i hennes ögon är nummer två...
Det andra hon sade var: "Jag tyckte jättemycket om mamma, och det har jag ärvt av dig pappa. För du tyckte ju om mamma först, det var väl därför du ville gifta dig med henne - eller hur?". Jag blev först helt stum, och sedan glad. Hon förstår väldigt mycket för att vara fem år, och att hon kan uttrycka det gör mig lugn. Jag tänker att det kan vara till stor hjälp för henne, att hon kan formulera sina tankar så väl. Kanske kan det hjälpa henne genom de första åren och även senare i livet.
Gick nyss igenom en del bilder och tycker denna är fin. Den togs i december 2008, när Mari nyligen hade inlett sin första cellgiftskur.
Lillebror, som var mindre än 6 veckor gammal när Mari fick sin diagnos, är här ungefär 3 månader. Här i kritstrecksrandiga byxor och barfota :-) Det som skymtar bakom Maris rygg är nog någon av döttrarna. Bilden är en del i en lång serie som togs inför julen det året.
Trots en hel del resor genom åren så hade Mari en favoritplats framför andra: hemmet. Hon var som tidigare nämnt inredningsgeneral, en duktig kock och väldigt bra på att ta det lugnt med t ex läsning. Hon läste romaner, biografier, tidningar och material som hade med jobbet som landskapsarkitekt att göra.
Hon var väldigt förtjust i julen och dessutom väldigt bestämt när det gällde hur en riktig julgran skall se ut. En gång fick jag, rejält grinig, backning på granen. Bara att hugga en ny. Den andra dög nätt och jämt som utegran. Slöseri tyckte jag - inga fula granar inomhus tyckte Mari. Kan tillägga att det inte var något fel på den första granen...kanske aningen gles.
När advent närmade sig så åkte alla stjärnor fram i fönstren och ett särskilt arrangemang för adventsljusen, i någon slags kiselgrus, riggades i köket. Det var något Mari gjorde varje första advent.
I morse fanns hon inte där, och det ekade tomt i huset. Jag gråter sällan numera men i morse kom tårarna där i köket när jag ordnade med det hon alltid gjort tidigare år. Numera faller jag snabbt ner i djupa hål, men kommer efter en stund upp igen, oftast vid ganska gott mod. Det är skönt att erkänna saknaden, Mari blir verklig i de ögonblicken.
